22 Juni 2010
18 år har flugit förbi. Plötsligt satt jag där på sängkanten och tänkte på hur jag skulle strukturera upp mitt fortsatta liv.
Varma sommarnätter då jag vandrar vid vattnets kant, promenaden avslutas i en gunga.
Jag ligger där och tittar upp mot skyn, tänker på allt och ingenting och musiken spelas i min telefon.
Känns som att jag är den enda i världen för tillfället, som att jag är den minsta personen på jorden.
Molnen täcker himlens klara färger, men månen lyser igenom.
Jag kan höra fåglarna kvittra sin sång, se hur de flyger så fridfullt i den stilla vinden.
Kanske en dag så är jag lika fri, fri som en fågel, inga hämningar, inga hinder.
Men förhoppningsvis dröjer det länge, jag vill inte vara fri.
Hur skulle det se ut? Att göra precis allt man ville, se sådant man annars inte får se?
För mig skulle det inte vara lycka, det skulle vara sorg. Vad har jag då att längta efter, att sträva mot?
Alla mina mål i livet skulle suddas bort, alla mina förhoppningar, all min längtan.
Molnen seglar sakta förbi och jag kan se skymtar av stjärnor.
Stjärnor klara som de vackraste diamanter, stjärnor som visar mig, oss, historia från förr och nutid.
När jag var liten ville jag ha en egen stjärna, jag skulle åka upp och hämta en.
Jag fantiserade om att sitta på en stjärna och vara lika vacker, lysa lika klart.
När jag blev äldre så förstod jag att stjärnan var för långt borta för att jag skulle kunna nå den, och då skapade jag nya drömmar.
Jag skulle vara så glad varje dag så att mina ögon började tindra, mina ögon skulle vara lika vackra som dessa varma diamanter som lyser uppe i skyn.
Min dröm var att bli den jag själv ville vara, inte den andra försöker förvandla mig till.
Solen skulle lysa starkast på mig, ingen annan.
Med tiden lärde jag mig att solen alltid kommer lysa starkt, inte bara på mig, utan även på de som accepterar glädjen, sorgen och allt som ett liv innehåller. På de som försöker le mot världen, och världen ler tillbaka.
För det är så, ler du åt en person så kommer den personen automatiskt att le tillbaka och kanske till en annan okänd som passerar förbi.
Det är så jag har lärt mig att leva.
Det jag kommer skriva nu är bara gojja. Vet faktiskt inte hur jag ska avsluta det ovan. Så jag börjar på något nytt..
Det finns en person som gör mig så förvirrad. Ena dagen så hatar denna en person, sen andra dagen så är det verkligen inte så.
Sen så gillar jag inte mig själv när jag känner som jag gör. För jag gör mig själv förvirrad.
Alltså inget negativt det handlar om, tror jag inte. Beror på hur man ser det.
Men när man vet att man inte kan få det man vill, så är det negativt.
Denne som hatade en person ena dagen:
Vet att jag är tillbaka dragen när det gäller vissa saker, så då lägger denna till stöten.
Känns jätte kul, eller nått. Nej.
Ni får tolka detta hur ni vill. Ni kan tolka det som att jag gillar någon eller som något annat. Hur ni än tolkar det så är det fel.
men ja, denne personen gör mig lite ledsen. Men det blir snart jätte bra. Kanske kan få säga en dag hur jag tycker och tänker och känner. Kommer göra det...
Men BLÖ för att inte HUGO/OTTEN är öppet på fredag-lördag :(
Pusspåt. <3
Varma sommarnätter då jag vandrar vid vattnets kant, promenaden avslutas i en gunga.
Jag ligger där och tittar upp mot skyn, tänker på allt och ingenting och musiken spelas i min telefon.
Känns som att jag är den enda i världen för tillfället, som att jag är den minsta personen på jorden.
Molnen täcker himlens klara färger, men månen lyser igenom.
Jag kan höra fåglarna kvittra sin sång, se hur de flyger så fridfullt i den stilla vinden.
Kanske en dag så är jag lika fri, fri som en fågel, inga hämningar, inga hinder.
Men förhoppningsvis dröjer det länge, jag vill inte vara fri.
Hur skulle det se ut? Att göra precis allt man ville, se sådant man annars inte får se?
För mig skulle det inte vara lycka, det skulle vara sorg. Vad har jag då att längta efter, att sträva mot?
Alla mina mål i livet skulle suddas bort, alla mina förhoppningar, all min längtan.
Molnen seglar sakta förbi och jag kan se skymtar av stjärnor.
Stjärnor klara som de vackraste diamanter, stjärnor som visar mig, oss, historia från förr och nutid.
När jag var liten ville jag ha en egen stjärna, jag skulle åka upp och hämta en.
Jag fantiserade om att sitta på en stjärna och vara lika vacker, lysa lika klart.
När jag blev äldre så förstod jag att stjärnan var för långt borta för att jag skulle kunna nå den, och då skapade jag nya drömmar.
Jag skulle vara så glad varje dag så att mina ögon började tindra, mina ögon skulle vara lika vackra som dessa varma diamanter som lyser uppe i skyn.
Min dröm var att bli den jag själv ville vara, inte den andra försöker förvandla mig till.
Solen skulle lysa starkast på mig, ingen annan.
Med tiden lärde jag mig att solen alltid kommer lysa starkt, inte bara på mig, utan även på de som accepterar glädjen, sorgen och allt som ett liv innehåller. På de som försöker le mot världen, och världen ler tillbaka.
För det är så, ler du åt en person så kommer den personen automatiskt att le tillbaka och kanske till en annan okänd som passerar förbi.
Det är så jag har lärt mig att leva.
Det jag kommer skriva nu är bara gojja. Vet faktiskt inte hur jag ska avsluta det ovan. Så jag börjar på något nytt..
Det finns en person som gör mig så förvirrad. Ena dagen så hatar denna en person, sen andra dagen så är det verkligen inte så.
Sen så gillar jag inte mig själv när jag känner som jag gör. För jag gör mig själv förvirrad.
Alltså inget negativt det handlar om, tror jag inte. Beror på hur man ser det.
Men när man vet att man inte kan få det man vill, så är det negativt.
Denne som hatade en person ena dagen:
Vet att jag är tillbaka dragen när det gäller vissa saker, så då lägger denna till stöten.
Känns jätte kul, eller nått. Nej.
Ni får tolka detta hur ni vill. Ni kan tolka det som att jag gillar någon eller som något annat. Hur ni än tolkar det så är det fel.
men ja, denne personen gör mig lite ledsen. Men det blir snart jätte bra. Kanske kan få säga en dag hur jag tycker och tänker och känner. Kommer göra det...
Men BLÖ för att inte HUGO/OTTEN är öppet på fredag-lördag :(
Pusspåt. <3
6 Juni 2010
Sakta jag vandrar på Åby.s gator, mp3 i öronen och en öppen hand.
Leende på läpparna och ett hjärta i brand.
Jag nästan svävar fram, ingenting kan stoppa mig.
Klänningen faller lätt mot min hud, håret rör sig med vinden.
Med lätta steg jag går, i min egna värld, där det fälls en lycko tår.
De rosiga kinderna, det ljusbruna håret. Kanske kan detta vara en början på något nytt?
Lyckan inom mig finns framme, den har alltid funnits.
Jag står på berget, ser ut över Norrköping och sluter sakta ögonen.
Jag lyfter huvudet mot himlen, ler, och känner vinden ta tag i mitt hår, min klänning.
Solen sjunker sakta ned i horisonten, en skiftande färg slår sig på himlen.
Jag öppnar ögonen och ser den rosa himlen, gröna träd, grön skog.
Gatolyktorna från Norrköping glittrar och fåglarna kvittrar.
På bänken jag sätter mig, tar tag i mitt block och min penna och skriver.
''Aldrig har jag någonsin känt så här, inte på en och samma gång.
Lyckan tar över och jag vill explodera av glädje.
Så många dagar jag har spenderat, så många dagar jag har kämpat.
Sekunder blir till dagar, dagar blir till år.
Jag skulle inte vilja vara någon annan, jag är jag.
Flickan med leendet, flickan med en öppen famn.
Flickan som letar efter utmaningar, flickan som aldrig släpper en hand.''
Kanske är jag den lyckligaste flickan på jorden, kanske är jag inte det.
Jag hoppar lätt nedför klippan, steg för steg tar jag mig ned.
Att få känslan, att kunna gå så lätt, det är obeskrivligt.
Varför denna lycka?
Jo sommaren är här, fåglarna kvittrar och alla sommar känslor kommer fram.
Jag orkar inte längre gömma mig i det förflutna, jag orkar inte vara rädd.
Jag börjar på om från början och den här gången går jag framåt för dig.
/A.Johansson
Leende på läpparna och ett hjärta i brand.
Jag nästan svävar fram, ingenting kan stoppa mig.
Klänningen faller lätt mot min hud, håret rör sig med vinden.
Med lätta steg jag går, i min egna värld, där det fälls en lycko tår.
De rosiga kinderna, det ljusbruna håret. Kanske kan detta vara en början på något nytt?
Lyckan inom mig finns framme, den har alltid funnits.
Jag står på berget, ser ut över Norrköping och sluter sakta ögonen.
Jag lyfter huvudet mot himlen, ler, och känner vinden ta tag i mitt hår, min klänning.
Solen sjunker sakta ned i horisonten, en skiftande färg slår sig på himlen.
Jag öppnar ögonen och ser den rosa himlen, gröna träd, grön skog.
Gatolyktorna från Norrköping glittrar och fåglarna kvittrar.
På bänken jag sätter mig, tar tag i mitt block och min penna och skriver.
''Aldrig har jag någonsin känt så här, inte på en och samma gång.
Lyckan tar över och jag vill explodera av glädje.
Så många dagar jag har spenderat, så många dagar jag har kämpat.
Sekunder blir till dagar, dagar blir till år.
Jag skulle inte vilja vara någon annan, jag är jag.
Flickan med leendet, flickan med en öppen famn.
Flickan som letar efter utmaningar, flickan som aldrig släpper en hand.''
Kanske är jag den lyckligaste flickan på jorden, kanske är jag inte det.
Jag hoppar lätt nedför klippan, steg för steg tar jag mig ned.
Att få känslan, att kunna gå så lätt, det är obeskrivligt.
Varför denna lycka?
Jo sommaren är här, fåglarna kvittrar och alla sommar känslor kommer fram.
Jag orkar inte längre gömma mig i det förflutna, jag orkar inte vara rädd.
Jag börjar på om från början och den här gången går jag framåt för dig.
/A.Johansson
