Alexandrajohansson

Det är den 25 septemer och min 4.e vecka som sjuk.
Kilona blir lättare och sådant som försvann när jag gick upp börjar synas.
Nyckelbenen kryper sakta fram, dubbelhakan som kändes som ett berg börjar kännas som en sten.
Armbandet på min arm tycks bara bli större och revbenen börjar bli gupp när jag ska ta av mig en tröja.
Börjar se läskigt ut med tanke på att det inte är jag. Jag ska vara lite mullig, även om jag strävar efter någonting annat.
Jag har äntligen börjat kunna äta normalt efter 2 veckor och det känns skönt, men vist är det svårt när man är van med att bara ligga stilla och inte orka göra någonting.
Varför säger jag egentligen detta?
Jo för jag mår psykiskt dåligt av det själv. Genom att skriva ner det så lättar det lite.
Älskar att skriva, att uttrycka känslor o texter, men dock är det inte många som ser meddelandet eller sammanhanget i mina texter.
Inte längre i alla fall.

Men denna gången sitter jag mest här för att jag inte känner mig hemma.
Flyttat för mycket. Mamma och jag satt och pratade om det nu och sa att jag helt ärligt inte vågar känna mig hemma någonstans, eller kan göra det. För att jag vet att.. Inom ett år - ett och ett halvt år så kommer vi flytta igen.
Vill få ett slut på det, men flyttar Angelica senare när hon börjar bli mogen nog. Då blir det en flytt till för mig och mamma.
Vi kommer inte kunna bo kvar i Åby, eller i alla fall inte i denna lägenheten. Den blir för stor.
Jag vill bara känna mig hemma. Efter alla år, när jag helt plötsligt kände mig hemma i Arkösund, så lämnades den lilla byn bakom mig och jag kan fortfarande inte förstå det.
Vill bara känna mig hemma.

Skulle behöva en kille just nu, han som säger att allt kommer bli bra, han som står framför mig och skyddar mot det onda. Precis som förut.
Dock så går jag vidare, måste lämna det bakom mig.
Måste stå själv på benen även om det är svårt.
Det är inte han och jag nu. Det är han o hans kompisar, och jag som mer verkar stöta bort alla fast jag behöver dom som mest.
Älskar mina vänner och kommer alltid göra. Kan bete mig som ett svin, men.. Jag älskar er. Förlåt. <3
Är bara förvirrad på allt.

You know what? I miss my tree. Sadly...

/A.Johansson

Tänkte skriva lite om falskhet. Kanske inte just den meningen i sig, men spela med känslor är väl falskhet?

Du viste ingenting om mig, du bara ramlade in.
Trodde du var en som kunde rädda mig från allt jag känner, allt jag kännt.
Du fick mig att springa i tid och rum, fick mig att vilja försöka fast jag kände mig vilsen.
Kändes som att jag återigen blivit större i världen, som att jag kunde glida över gatorna.
Du slutade att höra av dig, blev bara dissad hela tiden och jag knäcktes.
Alla saker du sa hela tiden, allt du ville visa, allt du ville göra. Var det bara tomma ord?
Det vi planerade, det du planerade. Allting blev bara ett fiasko.
Sitter på en plats på dagarna när jag äntligen funnit en liten lucka utan feber.
Sitter där och bara stirrar ut över allting, önskar att allt inte hade hänt.
Skriver ner mina tankar och fäller en tår.
Trodde inte du var sådan... trodde du var speciell.
Men jag fick tydligen inte plats, du sköt undan mig.
Dagen då jag fick allt klart så kändes det som att någon åter satt en köttkniv i min rygg.
Det var det värsta jag varit med om. Har aldrig träffat någon som spelat med mina känslor så mycket. Som utnyttjat situationen.
Var tog du vägen? Den snälla killen som brydde sig?
Är så förvirrad av mina känslor, av allt som hänt.
Vill du veta vad som sårar mig mest?
Det är du. Att du gjorde som du gjorde.
Du viste att jag hade det svårt med allt, men ändå spelade du bara ett spel.
Det var bara ett spel för dig. Trodde verkligen inte du var sådan.
You ripped out my heart and threw it into the ground.

Vad ska man göra? Vissa killar vet bara inte hur sköra tjejer kan vara.
Speciellt inte efter att man blivit lämnad av den man älskar mest.
Även om man går vidare och bara finner kompis känslan mer o mer.. Så finns det en känsla där inne, en känsla som inte går att stoppa.
Det är ett svidande hjärta. Såren håller på att läka, men det tar sin tid.
Du fick mig att må bra igen, men det är nog skit samma för dig. Du hittar en ny tjej i morgon.
En som är bättre för dig, en som du kan såra.
Det gör bara ont... Ont att veta att jag ännu en gång står ensam.
Men denna gången blev jag lämnad helt. Inte hört ett ord.
Du bara försvann.
Hoppas du njöt av din stund du fick. Vet ärligt talat inte vad jag ska göra.
Vill bara glömma allt.

Everything was just a fucking game for you!

 

Ännu en dag har passerat och det finns inte mycket att klaga om förutom att jag är sjuk.
Men drar sig till det bättre. :)
Kollade på speedway idag, vi vann ju så klart (A) Vargarna vs Elit Vetlanda 55-40 :)
Härlig seger. :)
Sen så blev de hem, sätta sig här lite.

Puss på dagen :)

Lägger ner allting nu.
Allt är bara så förvirrat.
Men skit samma, de löser sig.. Kanske..
Ska bli jäkligt skönt att åka till Göteborg den 9.e :)
Stannar hela helgen, så kommer hem på söndag kväll :D
Så jävla kul kommer de bli. Har alltid kul med den killen :)
Kul o träffa hans föräldrar igen med, saknat dom lite. ^^
Så blir till o skapa nya minnen med konsert, fotboll, film, promenader o ev shopping på nått konstigt ställe han ville åka till :P
Gekås eller va de hette ^^
Men längtar.
Bara komma bort från alla problem, eller. ''Alla''. :P
Kan bara vara en i mängden där nere. :)
Inte tänka på vad som händer här näst eller så, de är så skönt. :)
Aja..

O jag vet att några är på mig om att de kommer bli han o jag igen.
men NEJ säger jag!
Dels de är för långt, o för de andra så är han bara en bästa vän!
Tro vad ni vill, men jag vet svaret!

Kärlek till alla <3

Så gott folk. Nu har jag fått lugg med. Dock är den jätte sne, men pallar inte bry mig om det just nu. Den växer ut igen.

Känns som att livet leker. Men dock inte med det bra.
Tar inte åt mig av nått egentligen. Men hon får mig att känna mig så värdelös, så dum i huvudet, så nedtryckt.
Orkar liksom inte mera.
Har stått upp så himla länge nu, men idag orkade jag inte.
Jag ställde mig o skrek åt henne att hon är så himla spydig hela tiden så de känns inte kul att ens försöka hjälpa henne.
Att de känns som att hon hatar mig hela tiden, att de känns som att enda gången som hon kanske gillar mig är när hon behöver något.
Sen slog jag igen dörren och satte mig här.
Känner hur tårarna pressas mer o mer. Men kämpar emot.
Hjälper ändå inte att gråta ut när det inte finns någon som kramar om mig o säger att allt kommer bli bra. När det inte finns någon axel.
Hon kom in högst 3 min senare, låtsades som om ingenting hänt och sa:
Var inte så arg :(

Lättare sagt än gjort...

Det är inte hon som behöver känna hur det hugger inombords o hur käkarna håller på att gå sönder för att man pressar emot från gråten.
Inte hon som måste fly varje dag.
Hon visar sina problem, jag springer ifrån mina.
Det gör att när jag väl sätter mig på kvällarna med mitt block o min penna, så skulle jag kunna skriva ut ett block.
Det gör att saker och ting blir lite svårare.
Men jag lever med ett leende på läpparna och älskar min syster för det.
Vet att hon inte menar allting, men hon ser inte allting själv.
Mamma ser det jag ser, och hon säger att jag ska strunta i det.
Men hur lätt är det när man redan har en krossad själ?
Ett krossat hjärta som saknar pusselbitar?

Hittar pusselbitar lite mer, här och där.
Men den största biten kommer nog alltid saknas.
Min ena hjärthalva kommer alltid saknas.

Life goes on, but it feels like I'm standing still.
I stand strong, but everything goes so wrong.
Why can't life be so easy as it might be?
There is something I have forgotten, that I can't see.

/A.Johansson

Hade tänkt köpa denna i morgon :) Eller vad tycker ni? :)
Den är lite puff, drf de ser konstigt ut över höfterna :) men den är grymt myk finare irl :)
men den och sedan ett par leggings o sen ett par klackskor, tycks? :)