23 Mars 2010
När orden inte alltid räcker till så vill man visa vad man menar.
För mig är det rätt svårt, för ingen verkar förstå, inte ens när jag visar.
Jag är en komplicerad person, men inte direkt svår att förstå.
Finns nog bara en just nu som vet hur det är att känna som jag gör, men egentligen gör det inte saker och ting så himla mycket bättre då det är personerna runt omkring som suckar och går sin väg.
Att leva med ett fel ingen vet vad det är och ingen annan varit med om det, det blir svårt.
Ingen förstår hur ont det gör.
Även om jag har energi, betyder det inte att jag fejkar, ni har bara inte lärt er se igenom mig.
Ingen som vill ta den tiden heller.
Jag har olika glans i mina ögon, olika blickar.
Den som vill lära känna mig vet, den kan se.
Men inte ens mina bästa vänner kan se det, inte ens dom. Hur ska jag då göra?
Jag låter dagarna gå, ibland är dom bättre, ibland är dom jätte bra och jag kan göra vad som helst känns det som, men det får sina konsekvenser, men ibland vill jag inte ens resa på mig.
Jag lyckas i alla fall ta mig dit jag vill, men när dom ser hur jag är så säger dom att dom förstår, men sen är det en suck, tystnad och jag blir lämnad själv.
Detta är en historia om hur det känns att vara jag ibland.
Känner mig älskad ibland av dom som är mina vänner, men dom flesta kan jag se igenom.
Varför skriver jag det här på denna sidan?
Jo för att dessa kanske ska förstå, att jag kan se i dess ögon vad som tycks, medans andra inte kan se genom mig.
För mig är det rätt svårt, för ingen verkar förstå, inte ens när jag visar.
Jag är en komplicerad person, men inte direkt svår att förstå.
Finns nog bara en just nu som vet hur det är att känna som jag gör, men egentligen gör det inte saker och ting så himla mycket bättre då det är personerna runt omkring som suckar och går sin väg.
Att leva med ett fel ingen vet vad det är och ingen annan varit med om det, det blir svårt.
Ingen förstår hur ont det gör.
Även om jag har energi, betyder det inte att jag fejkar, ni har bara inte lärt er se igenom mig.
Ingen som vill ta den tiden heller.
Jag har olika glans i mina ögon, olika blickar.
Den som vill lära känna mig vet, den kan se.
Men inte ens mina bästa vänner kan se det, inte ens dom. Hur ska jag då göra?
Jag låter dagarna gå, ibland är dom bättre, ibland är dom jätte bra och jag kan göra vad som helst känns det som, men det får sina konsekvenser, men ibland vill jag inte ens resa på mig.
Jag lyckas i alla fall ta mig dit jag vill, men när dom ser hur jag är så säger dom att dom förstår, men sen är det en suck, tystnad och jag blir lämnad själv.
Detta är en historia om hur det känns att vara jag ibland.
Känner mig älskad ibland av dom som är mina vänner, men dom flesta kan jag se igenom.
Varför skriver jag det här på denna sidan?
Jo för att dessa kanske ska förstå, att jag kan se i dess ögon vad som tycks, medans andra inte kan se genom mig.
Kommentarer
Trackback
