Alexandrajohansson

Inleder dagen blogg med att berätta att:
Jag dansade Break Dance idag med Sara Shubbar. Himla kul.
Dock så kändes det något enormt i knölen som sitter på mitten av benet, men jag får skylla mig själv.
Slutade ju tänka då :)
Hoppas på en operationstid snart för jag orkar inte med detta mer.
Men sen tänker jag: tänk om dom inte hittar nått, vad satan gör jag då?
Dom är nästan hundra på att det är brosk eller Miniskeln, men han sa att det även kunde vara så att i värsta fall hittar dom inget och då är det bara nöta sjukgymnast som gäller i ett par år. :/
Så hoppas (även om de låter fel) att dom hittar något dom kan åtgärda.

Idag var det sol och den värmde min kropp.
Kepsen på plats och stilen inne, detta betyder vår.
Alla så glada, alla så förväntansfulla.
Jag sitter här och drömmer mig bort till sommar.
Musik runt en natteld på en strand.
Underbara vänner och nya minnen som fodras.
Kanske kan detta komma att bli verklighet?
Jag har ingen aning, men det vore underbart.
Dock saknar jag något, något och någon som lyfter mig inombords den där lilla extra biten.
Mycket försvann igår, känner mig helt tom.
Men det var nog ödet, det som sker är väl meningen att det ska ske.
Men varför ger Gud mig en dom jag inte ens har förtjänat?
Jag har inte gjort någonting, så varför ska han fälla mig så fort jag ställer mig upp?
Kanske för att jag inte gör mina läxor ordentligt, kanske för att jag inte bryr mig om vad andra tycker?
Han vill inte att jag ska må bra.
När jag mår som bäst, vågar resa mig upp, så slår han mig i knävecken så att jag faller åter igen i marken med ansiktet uppskrapat.
Vad har jag någonsin gjort världen, varför ska jag förtjäna att må så här?
Gud, om du finns lyssna till min bön:

Kära Gud, jag ber dig.
Låt mig få stå upp med båda benen, låt mig få vara lycklig.
Ta inte dom som står mig närmast ifrån mig.
Vet du hur ont det gör? Att varje gång falla platt i marken efter att solen rest sig?
Jag vill bara att du ska höra min bön, se mina tårar, känna min smärta.
Jag vill att du ska hjälpa mig.
Låt änglarna skydda mig på jorden om det skulle behövas, men jag orkar inte läka mina sår själv.
Låt inte andra trycka ned mig som dom gör hela tiden, låt dom inte trampa på mig.
Få dom att förstå, hjälp mig att fortsätta gå framåt.
Jag orkar inte blicka bakåt och få panik, men det går inte att blicka framåt.
Hjälp mig att må bra. Det är det enda jag önskar. Ett normalt liv som en tonåring behöver.

Amen.

/A.Johansson