Alexandrajohansson

Man finner lyckan, glömmer sorgen, bara ler.
Men en dag vaknar man upp, inser att detta inte finns mer.
Åter igen står jag där ensam, men en lapp i min hand.
Frågan är vad du tror om mig nu.
Jag är inte längre den starka personen jag försökte visa.
Jag är en skärrad flicka med tårar på kinden.
Allt du sagt, allt du ville säga, var det bara tomma ord?
Nej det var det inte, men någonting tar emot.
Vänskapen försvann.
Jag är den som aldrig ger mig, kommer alltid finnas till hands även om jag inte borde.
Men jag vägrar lämna en person pga detta.
Jag kommer hålla mig borta, men tyngden i min bröstkorg kommer finnas kvar.
Tåren som färdas nedför kinden kommer fortsätta sin resa.
Var så lycklig, kändes så säkert.. men allt är borta med vinden.

''Hear you me'' spelas i mina öron.
Ska jag någonsin hitta en person som dig?
Kommer aldrig att göra det, inte en sådan person som dig.
Fan va patetisk jag låter, sitter här och beklagar mig.
Men mitt papper är slut hemma och hittar ingen penna.
Kan inte skriva på väggarna, kan inte skriva i sanden.

Sitter bara och kollar ut genom fönstret, tänker på det som borde gjorts.
Stjärnorna gnistrar på himlen, men inte längre för oss.
Min tillit har försvunnit, finns så mycket jag vill fråga, men jag tror på att det jag sagt till dig stannar kvar hos dig.

Orkar inte med att ena dagen känna lycka, andra dagen vara orolig och in på dagen efter sitta och gråta över en kommentar.
Tog inte bort kommentaren, jag döljde den bara. Vill inte att alla ska se varför jag mår som jag mår.
Vill inte att alla ska anklaga dig.
I början när jag skrev detta så handlade inget om dig egentligen, men sen vid:
Jag är inte längre den starka personen jag försökte visa.
Så ändrades allt.
Ingen vet vem denna du är, så spelar ingen roll om det står här.
Bara du och jag som vet. Känner att jag är för feg för att skriva ett mail igen, rädd för att hon ska se, att hon ska bli arg.
Vill inte att du ska få problem, så ja.

Trodde allt var en dröm, men jag kollade datorn igen, insåg att det var sanning.
Vill inte att du ska känna dig dum eller nått sådant pga detta, vill att du ska fokusera på framtiden, försöka få det bra med er.
Jag är bara ledsen över att behöva förlora dig igen.
Alla planer vi skapade försvann.
Sanningen är den, att... Jag vill inte göra nått av de vi sa med någon annan.
För det var speciella planer som fungerade för dig och mig.
Nae helvete, nu ska jag sluta skriva.

Förlåt för att jag satte dig i denna sitsen.
Lycka till.

Finns alltid till hands även om jag inte borde.
Men så länge du inte tar bort min msn o mitt telefon nummer med så vet du var jag finns.
Men hoppas det inte går så långt att de två försvinner med.

Ska jag säga?
Låt solen lysa på er två och låt stjärnorna ge er en historia. <3

/A.Johansson