Alexandrajohansson

Jag vet inte vad jag ska säga, skriva eller tänka.
Jag saknade allt det där, trodde det fanns, men det försvann.
Mina drömmar raseras gång på gång och jag vet inte längre vilken fot jag ska sätta ner i marken först när jag ska gå.
Alla stunderna försvann, den där stunden med lycka, den där stunden med ett leende på läpparna när jag somnade.
Jag vill bara veta vad som pågår. Kanske vill du glömma mig för alltid, eller kanske vill du bara minnas mig?
Jag vet inte, vet inte ens vad jag tänker. Så mycket falska personer finns det.
Finns en jag släppt in totalt i mitt liv på en kort stund, men jag vet inte.
Kändes bra, men just nu behöver jag bara försvinna bort från allt.
Jag är inte flickan med ett hjärta av stål, med en själ så stark att den aldrig kan brytas ned.
Känner bara att det är tungt i bröstet och jag vill bara sätta mig och gråta.
Borde kanske det, men jag vill inte. Jag ska inte få rasa muren jag bygger upp sakta men säkert.
Vill bara ligga där på stranden med någon och prata. Titta upp mot den mörka himlen med alla stjärnor som gnistrar och bara få vara jag för ett tag.
Den sanna jag kommer fram när lugnet lagt sig, när det inte finns så mycket att tänka på.
Jag bara saknar den där känslan.
Jag var ett misstag, jag orkar inte mera.
Vill bara bort.. Glömma allt, ta dom där natt promenaderna, ha dom där stunderna vid sjön.
Tiden bara flyger iväg och åter igen gör det ont.
Jag lever för mycket i ett sagoland.

Regnet faller åter igen på dom mest mystiska ställena.
Solen vägrar gå upp.
DU var min sol, men jag förlitade mig för mycket på att solen alltid skulle skina.
Jag bestämde mig för att ta kontakt med någon kompis, men det fanns ingen som lyssnade.
Jag skriver därför lite här, där jag vet att det nästan bara är jag som läser mina egna meningslösa texter. För då vet jag, att jag inte håller allt inne.
Lite lättare blir det, men jag vet inte.
Kanske bättre att hålla allt för sig själv.

För jag orkar inte mer....