Alexandrajohansson

Livet är för kort för alla funderingar som finns i livet.
Jag vet inte varför jag funderar så mycket, men jag vet att jag har en anledning till det.
Jag tycker inte om när folk närmar sig in på mitt liv, får reda på saker och sen så vet ALLA om det.
Jag tycker inte om när folk bara antar, tror saker och sedan inte vill lyssna på vad jag har att säga utan skapar sin egna irritation, sitt egna onda öga över det hela.
Jag förstår inte hur några helt plötsligt vet mer om mig själv än jag.
Är så frustrerad just nu så jag är bara helt tom i huvudet.

Jag är:
Bortglömd

Bortglömd och en himla massa mera. Ingen förstår sig riktigt på mig och mitt liv kan inte gå vidare, jag sitter fast i en bubbla.
En bubbla som jag inte vågar lämna, en bubbla som växer.

Låter som en emoblogg, men det är det inte. Ni måste inte läsa.
Det som gör mig glad är att jag kan skriva allt här, utan att bry mig.
Kan sitta vid bloggen, vara lite halv off och sedan så kan jag gå här ifrån med ett leende på läpparna.
Och klaga inte, är nästan alltid glad när jag är med folk.
Men jag har mina dagar och just nu säger jag bara:
Lägg er aldrig i någons liv som ni inte vet någonting om!

Sällan jag blir arg eller frustrerad, men nu har ni gått mig på nerverna.

Aja dom bra sakerna då:
Ööh... Vi återkommer i morgon. Avslutar med en liten dikt eller vad man kan kalla de som jag skriver nu när jag är klar med denna meningen, vilket jag är nu!

Dom säger att det är så det känns när kärleken kommer in i mitt huvud.
Dom säger att det är så det känns att bli lämnad ensam.
Jag sitter här på min soffa i en T-shirt med en massa känslor.
Regnet faller sakta och så ömt mot marken utanför.
Baksetplanen, fotbollsplanen, gatorna, och husen täcks med vatten och bildar en mörk hinna.
Solen verkar slockna bakom molnen som ligger över staden.
Lamporna glittrar och jag känner hur jag blir helt stirrig.
Så mycket frågor kommer upp men jag kan inte besvara dom.
Jag vänder på huvudet, kollar mig själv i spegeln, vad ser jag?
Jag ser en flicka med brunt hår och ganska klara gröna ögon.
Ögonen visar glädje, men även vilsenhet.
Tittar på min kropp och säger till mig själv: ''Det är inget fel på dig, du är fin. Det är inte pga dig alla försvinner, det är för att dom är osäkra. Du är en stark tjej, en duktig dansare en bra vän.''
Jag låter blicken falla mot datorn igen, låter ögonen slå ihop och musiken klingar i mina öron.
Drömmer mig bort för ett tag, knyter handen och slappnar av.
Öppnar mina ögon och ler, kanske en dag så finns inte alla funderingar mer.

/A.Johansson