Alexandrajohansson

Att vara kreativ och skapa ett mönster i livet är inte så lätt.
Försöker visa varje dag hur mycket jag uppskattar den, försöker leva efter mina drömmar, efter mina hopp, men det är inte alltid det känns som att dagarna lyckas.
Kärleken är ett jobbigt tecken, det är en känsla som inte går att beskriva.
Kärleken känner jag varje dag, i min kropp, mina ådror, rinner den röda färgen.
Men varför ska just rött vara kärlekens färg?
Jag har ingen aning. Jag försöker visa varje dag hur mycket jag älskar en viss person, men det känns inte som att det räcker till, vet inte hur jag ska på bästa sätt kunna få honom att förstå, att veta. Vill inte vara för djup heller, vill inte skrämmas. Men det är någonting som känns så... ah jag vet inte. Men känns bara bättre och bättre. Slappnar av mer om dagarna när jag vet att tiden går, att det inte är över än. 
Att älska någon är ju ett stort ord, men jag använder det ordet väl. Tar vara på det och säger det för att jag menar det.
Vill inte gå miste om en dag i mitt liv. Shit happends, but life must go on.

Idag hände någonting otroligt, dagen kändes bra. Fick sluta en timme tidigare, men det var inte det.
Fick fixa med hår, kill frisyrer idag, jag fick tänka själv, utveckla själv.
Kändes så himla skönt. Jag fick så mycket idéer som jag ville få ut ur mig, men jag fick inte det.
Men bara själva känslan, känna mig duktig på någonting. 
Ville bara fortsätta skapa, fortsätta utveckla.
Lägtar tills nästa gång, då ska jag skapa mera, jag ska fokusera, göra mitt bästa.
Jag ska skapa fram en frisyr på en tjej.

För en annan kanske detta låter larvigt, barnsligt. Men för mig som sällan upplever någonting riktigt bra i skolan är det underbart. Kändes kul att vara i skolan idag och jag bara var jag.
Släppte alla spänningar, jag slappnade av, hade kul.
Men ändå är jag förvirrad. Vet bara inte varför.

Saker har väl förändrats och jag är rädd för att förlora allting som jag byggt upp under dessa 5 månader. Rädd för att stå ensam igen antar jag, att sitta med kudden i min famn och känna ångest över saker och ting igen.
Jag vet att jag inte borde vara rädd, för jag blir inte lämnad själv, inte än. 

Slutar skriva nu innan det blir för personligt.. Får fortsätta i mitt block om jag orkar. 

Skäms inte för att säga det, skäms inte för att mena det:
Jag älskar dig Robert Andersson <3