Alexandrajohansson

Så gott folk. Nu har jag fått lugg med. Dock är den jätte sne, men pallar inte bry mig om det just nu. Den växer ut igen.

Känns som att livet leker. Men dock inte med det bra.
Tar inte åt mig av nått egentligen. Men hon får mig att känna mig så värdelös, så dum i huvudet, så nedtryckt.
Orkar liksom inte mera.
Har stått upp så himla länge nu, men idag orkade jag inte.
Jag ställde mig o skrek åt henne att hon är så himla spydig hela tiden så de känns inte kul att ens försöka hjälpa henne.
Att de känns som att hon hatar mig hela tiden, att de känns som att enda gången som hon kanske gillar mig är när hon behöver något.
Sen slog jag igen dörren och satte mig här.
Känner hur tårarna pressas mer o mer. Men kämpar emot.
Hjälper ändå inte att gråta ut när det inte finns någon som kramar om mig o säger att allt kommer bli bra. När det inte finns någon axel.
Hon kom in högst 3 min senare, låtsades som om ingenting hänt och sa:
Var inte så arg :(

Lättare sagt än gjort...

Det är inte hon som behöver känna hur det hugger inombords o hur käkarna håller på att gå sönder för att man pressar emot från gråten.
Inte hon som måste fly varje dag.
Hon visar sina problem, jag springer ifrån mina.
Det gör att när jag väl sätter mig på kvällarna med mitt block o min penna, så skulle jag kunna skriva ut ett block.
Det gör att saker och ting blir lite svårare.
Men jag lever med ett leende på läpparna och älskar min syster för det.
Vet att hon inte menar allting, men hon ser inte allting själv.
Mamma ser det jag ser, och hon säger att jag ska strunta i det.
Men hur lätt är det när man redan har en krossad själ?
Ett krossat hjärta som saknar pusselbitar?

Hittar pusselbitar lite mer, här och där.
Men den största biten kommer nog alltid saknas.
Min ena hjärthalva kommer alltid saknas.

Life goes on, but it feels like I'm standing still.
I stand strong, but everything goes so wrong.
Why can't life be so easy as it might be?
There is something I have forgotten, that I can't see.

/A.Johansson