Alexandrajohansson

När man älskar någon så mycket, gör det ont att gå vidare.
Men när man äntligen börjat gå vidare, då känns det så fel.
Känns så fel att släppa allt man känner.
Känns så fel att inte kunna skriva allt man känner o allt man tänker.
Känns så fel att sakna någon, känns bara fel att veta att dagarna går.
Men även fast det känns så fel allting så måste man gå vidare.
Han/hon vill det, han/hon vill kanske att du ska hitta någon som älskar dig och kan ge dig den kärleken du behöver.
Någon som alltid finns där och vill ha alla dina terrande sms, som saknar dig natt som dag.
Någon som skulle kunna dö för att rädda ditt liv.

Varför skriver jag inte i jag form?
Jo för att det är inte bara jag som känner så här.
Det är tusen andra också.

Jag har gått vidare, gillar en person så himla mycket, men det kan inte bli något.
Jag VILL helt enkelt inte ha något, det känns bara fel.
Vet inte varför, har ju gått vidare, men vad döljer sig bakom masken av stål?
Jo ett pussel som det fattas en bit av, ett pussel som är svårt att lägga klart.
Finns även en hjärthalva som saknas, fått tillbaka 25% av den, men resten är borta.
Det betyder att 25% av mitt hjärta finns någon annanstans.
Vet bara inte vart. Kanske ligger dom 25% i en soptunna någonstans, eller på marken och går sönder.
Kanske håller någon i den delen, men inte kan ge tillbaka den?
Jag vet inte.
Men hur mycket jag än går vidare så känns det ändå fel.
Känns som att jag gör någonting dumt.

Sitter här i min blå mössa med en blå långärmad o fryser.

Någonting fattas.. men vad?....