Alexandrajohansson

Sista dagen i November och luften utanför är så kylig att det sticker i lungorna.
Sitter här en sista gång nu, sen så blir det bara vila för mig framöver.
Har troligtvis fått influensa. Feber, ont i kroppen, grov hosta, hont i halsen, förkyld och kroppen bara orkar inte mer.
I morgon är det dags för influensasprutan, inte för vanliga influensan utan för den nya.
Om jag mår så här i morgon så kan nog jag glömma sprutan, om ni inte vill stå i kyrkan, vid min grav, vid min kista.
Är för ung för det, så jag vill helst se en ljus väg.
Ska prata med dom i morgon, se vad jag ska göra. Säger dom att det är bättre att jag väntar då gör jag det.
Säger dom att det är okej att jag tar sprutan, då vet jag inte faktiskt...
Är så himla rädd, vågar inte ta sprutan.. Inte rädd för att det ska göra ont eller så.
Jag är rädd för konsekvenserna, rädd för att min kropp säger ifrån, rädd för att blir allvarligt sjuk, rädd för att tappa medvetandet, rädd för att vara en av dom som flyger iväg från alla och lämnar jorden under sig.
Jag vill inte vara en av dom. Jag vill leva mitt liv fullt ut och det får jag nog göra, men jag är så rädd.
Tänkte på det i natt och fick tårar i ögonen, sen tänkte jag på familjen, mamma, angelica, joacim, hampus, camilla, mormor, farmor och farfar alla som varit med sen jag var pytteliten, vad ska dom säga? Jag tänker på pappa, som jag äntligen börjat prata med, vill inte försvinna från han heller.
Sen tänkte jag på mina vänner, då kände jag bara. Fan...
Jag tänkte på min pojkvän, vad skulle hända med han om jag försvann?
Shit, så dumma tankar så det är inte sant, men jag är så rädd.

Tårarna rinner sakta och ljudlöst nedför mina kinder, jag torkar dom snabbt men nya skapas och lämnar nya våta ränder på kinderna.

Det är i morgon, i morgon då jag ev kommer få sprutan.
Jag brukar inte erkänna när jag är rädd eller panik slagen, men.. Jag är svinrädd.
Skulle vilja ha någon brevid mig just nu, som håller om mig och säger: Allting kommer bli bra.
Men det är bara något jag skulle vilja, men ingenting jag skulle kunna erkänna i verkligheten.
Varför? jo, jag är för feg för sådant.
Men vill inte att allt ska förstöras nu när allt blivit bättre.

Jag tar en paus nu från detta, jag finns på mobilen.
Älskar er alla, hoppas ni slipper samma sjukdom och tankar som jag.
Ta hand om varandra, min blogg uppdateras senare i veckan.
Glöm inte vem du är, glöm inte vem jag är, glöm det förflutna och blicka på nuet.

Kärlek till alla, spc mycket kärlek till Pojken min. Älskar dig <3