22 Juni 2010
Varma sommarnätter då jag vandrar vid vattnets kant, promenaden avslutas i en gunga.
Jag ligger där och tittar upp mot skyn, tänker på allt och ingenting och musiken spelas i min telefon.
Känns som att jag är den enda i världen för tillfället, som att jag är den minsta personen på jorden.
Molnen täcker himlens klara färger, men månen lyser igenom.
Jag kan höra fåglarna kvittra sin sång, se hur de flyger så fridfullt i den stilla vinden.
Kanske en dag så är jag lika fri, fri som en fågel, inga hämningar, inga hinder.
Men förhoppningsvis dröjer det länge, jag vill inte vara fri.
Hur skulle det se ut? Att göra precis allt man ville, se sådant man annars inte får se?
För mig skulle det inte vara lycka, det skulle vara sorg. Vad har jag då att längta efter, att sträva mot?
Alla mina mål i livet skulle suddas bort, alla mina förhoppningar, all min längtan.
Molnen seglar sakta förbi och jag kan se skymtar av stjärnor.
Stjärnor klara som de vackraste diamanter, stjärnor som visar mig, oss, historia från förr och nutid.
När jag var liten ville jag ha en egen stjärna, jag skulle åka upp och hämta en.
Jag fantiserade om att sitta på en stjärna och vara lika vacker, lysa lika klart.
När jag blev äldre så förstod jag att stjärnan var för långt borta för att jag skulle kunna nå den, och då skapade jag nya drömmar.
Jag skulle vara så glad varje dag så att mina ögon började tindra, mina ögon skulle vara lika vackra som dessa varma diamanter som lyser uppe i skyn.
Min dröm var att bli den jag själv ville vara, inte den andra försöker förvandla mig till.
Solen skulle lysa starkast på mig, ingen annan.
Med tiden lärde jag mig att solen alltid kommer lysa starkt, inte bara på mig, utan även på de som accepterar glädjen, sorgen och allt som ett liv innehåller. På de som försöker le mot världen, och världen ler tillbaka.
För det är så, ler du åt en person så kommer den personen automatiskt att le tillbaka och kanske till en annan okänd som passerar förbi.
Det är så jag har lärt mig att leva.
Det jag kommer skriva nu är bara gojja. Vet faktiskt inte hur jag ska avsluta det ovan. Så jag börjar på något nytt..
Det finns en person som gör mig så förvirrad. Ena dagen så hatar denna en person, sen andra dagen så är det verkligen inte så.
Sen så gillar jag inte mig själv när jag känner som jag gör. För jag gör mig själv förvirrad.
Alltså inget negativt det handlar om, tror jag inte. Beror på hur man ser det.
Men när man vet att man inte kan få det man vill, så är det negativt.
Denne som hatade en person ena dagen:
Vet att jag är tillbaka dragen när det gäller vissa saker, så då lägger denna till stöten.
Känns jätte kul, eller nått. Nej.
Ni får tolka detta hur ni vill. Ni kan tolka det som att jag gillar någon eller som något annat. Hur ni än tolkar det så är det fel.
men ja, denne personen gör mig lite ledsen. Men det blir snart jätte bra. Kanske kan få säga en dag hur jag tycker och tänker och känner. Kommer göra det...
Men BLÖ för att inte HUGO/OTTEN är öppet på fredag-lördag :(
Pusspåt. <3
6 Juni 2010
Leende på läpparna och ett hjärta i brand.
Jag nästan svävar fram, ingenting kan stoppa mig.
Klänningen faller lätt mot min hud, håret rör sig med vinden.
Med lätta steg jag går, i min egna värld, där det fälls en lycko tår.
De rosiga kinderna, det ljusbruna håret. Kanske kan detta vara en början på något nytt?
Lyckan inom mig finns framme, den har alltid funnits.
Jag står på berget, ser ut över Norrköping och sluter sakta ögonen.
Jag lyfter huvudet mot himlen, ler, och känner vinden ta tag i mitt hår, min klänning.
Solen sjunker sakta ned i horisonten, en skiftande färg slår sig på himlen.
Jag öppnar ögonen och ser den rosa himlen, gröna träd, grön skog.
Gatolyktorna från Norrköping glittrar och fåglarna kvittrar.
På bänken jag sätter mig, tar tag i mitt block och min penna och skriver.
''Aldrig har jag någonsin känt så här, inte på en och samma gång.
Lyckan tar över och jag vill explodera av glädje.
Så många dagar jag har spenderat, så många dagar jag har kämpat.
Sekunder blir till dagar, dagar blir till år.
Jag skulle inte vilja vara någon annan, jag är jag.
Flickan med leendet, flickan med en öppen famn.
Flickan som letar efter utmaningar, flickan som aldrig släpper en hand.''
Kanske är jag den lyckligaste flickan på jorden, kanske är jag inte det.
Jag hoppar lätt nedför klippan, steg för steg tar jag mig ned.
Att få känslan, att kunna gå så lätt, det är obeskrivligt.
Varför denna lycka?
Jo sommaren är här, fåglarna kvittrar och alla sommar känslor kommer fram.
Jag orkar inte längre gömma mig i det förflutna, jag orkar inte vara rädd.
Jag börjar på om från början och den här gången går jag framåt för dig.
/A.Johansson
25 Maj 2010
Knä nummero två skadat.
Dragit mig på en rejäl muskelskada i knät (eventuellt), kan typ inte gå längre. Försökt att hålla minen hela dagen.
Svullet och dant är det. Så yay.
Blir problem att gå med två skadade knän :)
Fixade min systers onda fot med. Lite massage och stretshing på de är alltid bra.
Nu tänker ni: Åh äckligt fötter!
Men nej det är det inte, ALLA har fötter, bara de att jag är jäkla bra på fotmassage och erbjuder mig.
Imorgon blir det att försöka gå till skolan. Ska sminka RYTMUS folket då de ska ha en musikuppvisning. ''Skräck''
Blir sminka dom vid elva, sen så bär det av till praktikens sista dag. :(
Aja, shit happends.
Fick två nya nagellack idag med av min mor. Ett grönt och ett jätte fint blått.
Två av dom nya sommarfärgerna som kommit med ''Depend''.
Nyans: 199 & 195
Säljes nu: 2 för 40kr. Annars kostar dom 25kr styck.
Bara att kila in till mig på Kicks på Linden i Norrköping City så visar jag er alla glada kontrastrika färger!
Blir mycket plugg nu framöver de senaste dagarna. Vet inte var jag ska börja.
Ska på Anställnings intervju snart (1/6), de ska bli spännande.
Sedan så väntar jag på att bli antagen till styrelsen på skolan. Besked på Tisdag, blir ett samtal med Valberedningen, se om dom vill ha mig! Mycket på G. Önska mig lycka till :)
Ha en skön kväll.!
/A.J
18 Maj 2010
Livet har fått en vändning.
Solen skiner och jag känner hur saker och ting reder ut sig.
Betygen tar sig och jag känner hur lättnaden lägger sig över min oroliga själ.
Varma dagar seglar förbi.
Arbeten är snart inlämnade men bäst av allt...
Jag har fått sommarjobb!
Ska på en så kallad intervjuv bara den 1/6-10 för att de ska berätta hur det kommer gå till, mina arbetstider osv, och sedan vill dom ju gärna veta lite mera om mig.
Ska bli så skönt att inte behöva leva på mammas pengar hela sommaren, kunna ha mina egna och spendera dom i den långsamma takt jag vill.
Så håll alla tummar och tår att det går vägen nu så de inte ändrar sig.
Men vem passar mer med äldre än jag?
Just det, fick på östergården i Jursla, ett ålderdomshem.
Är en lugn och sansad person med en härlig utstrålning. För det mesta glad och jag älskar att hjälpa personer som har det svårt, och även sådana som lider av något slags handikapp eller liknande.
Det är en sådan härlig känsla att se dem bli så glada, att se att dom vet att dom finns för andra med.
Jag längtar verkligen.
Snart är jag 18 år med, bara en månad kvar exakt.
Ska bli underbart, dra till Göteborg med mor och Syster och njuta av friheten som åldern ger.
Gå ut på krogen tillsammans, äta mat och kunna beställa in något kallt att dricka.
Kommer bli ljuvligt.
Så klart vill jag ju ha sällskap också :) Åker i slutet av juli början av Augusti.
Dagen har varit underbar idag i alla fall. Vackert väder, underbara människor, rolig skoldag, bara bra besked.
Ja vad ska man säga?
En operationstid på detta med så kommer allt vara susen!
Känner mig som en helt ny människa, sen världen rasade samman för 2 månader sedan.
Men ah, helt obeskrivlig känsla, älskar den :)
Mamma o jag tog en promenad idag, och även henne gnistrar det om.
Vi körde kull idag faktiskt när vi gick. O jag vann så klart. :D Hon springer inte lika fort. :)
Men gillar inte att hon springer och tar ut sig.
Aja, har gått i shorts hela kvällen, så underbart. :)
Nu skulle de sitta fint med ett sällskap och kolla ut över sjön.
Vad jag längtar till alla sommarnätter.
<3
7 Maj 2010
Ska man säga om livet? jo datorn har kraschat och det är väl lite random.
3.e veckan som förkyld och jag lever som jag ska.
Har dansuppvisning på söndag klockan 3, men ska träna redan halv tio.
Är lite irriterad med, på en viss person (inte dig dessi), hon/han/den/det går mig på nerverna.
Men det är bara att kämpa på.
Sone ger mig IG i idott med så jag ska gå till rektorn men får inte tag på honom..
Måste få tag på honom. Har verkligen kämpat för mitt MVG och det ligger där, enda som saknas nu är rapporten som skulle varit inne idag, men då min dator kraschat kan jag inte lämna in den.
Han vägrar ta emot den i efterhand då det inte är hans problem att datorn inte fungerar, idiot...
Aja.
Hoppas få tillbaka datorn snart, men ska erkänna att det är himla skönt att inte ha någon dator. :)
(Sitter i skolan nu).
Aja, solen skiner på himlen och livet leker. :)
29 April 2010
Sitter dock inne pga sjukdom fortfarande och är rädd för att alla ska bli arga, men det är inte mitt fel, jag kan inte rå för vad som händer med mig.
Kanske kan dom förstå det.
Ska bara ta det lugnt idag som vanligt och skriva den där samhälls saken och maila iväg den.
Satt och kollade på en film förut på mig och Angelica (mestadels mig) när vi var små.
Så otroligt söta. :)
Måste ju nästan säga att jag va grymt himla söt. =)
Hoppas jag kan få ett sådant fint barn jag när tiden väl är inne. ^^
Haha vadå ego? Men jag lovar, ni skulle tycka jag va söt. :)
Ska även dammsuga mitt rum och göra mig redo för morgondagen, försöka ta mig till matte lektionen i alla fall så jag kan komma någon vart.
Sitter och lyssnar på ''The river'' med ''Good Charlotte'', en uppiggande låt.
Men nu ska jag sätta mig på balkongen och sola lite. :)
Puss påt. <3
Tagen 28/4-2010
28 April 2010
Livet är för kort för alla funderingar som finns i livet.
Jag vet inte varför jag funderar så mycket, men jag vet att jag har en anledning till det.
Jag tycker inte om när folk närmar sig in på mitt liv, får reda på saker och sen så vet ALLA om det.
Jag tycker inte om när folk bara antar, tror saker och sedan inte vill lyssna på vad jag har att säga utan skapar sin egna irritation, sitt egna onda öga över det hela.
Jag förstår inte hur några helt plötsligt vet mer om mig själv än jag.
Är så frustrerad just nu så jag är bara helt tom i huvudet.
Jag är:
Bortglömd
Bortglömd och en himla massa mera. Ingen förstår sig riktigt på mig och mitt liv kan inte gå vidare, jag sitter fast i en bubbla.
En bubbla som jag inte vågar lämna, en bubbla som växer.
Låter som en emoblogg, men det är det inte. Ni måste inte läsa.
Det som gör mig glad är att jag kan skriva allt här, utan att bry mig.
Kan sitta vid bloggen, vara lite halv off och sedan så kan jag gå här ifrån med ett leende på läpparna.
Och klaga inte, är nästan alltid glad när jag är med folk.
Men jag har mina dagar och just nu säger jag bara:
Lägg er aldrig i någons liv som ni inte vet någonting om!
Sällan jag blir arg eller frustrerad, men nu har ni gått mig på nerverna.
Aja dom bra sakerna då:
Ööh... Vi återkommer i morgon. Avslutar med en liten dikt eller vad man kan kalla de som jag skriver nu när jag är klar med denna meningen, vilket jag är nu!
Dom säger att det är så det känns när kärleken kommer in i mitt huvud.
Dom säger att det är så det känns att bli lämnad ensam.
Jag sitter här på min soffa i en T-shirt med en massa känslor.
Regnet faller sakta och så ömt mot marken utanför.
Baksetplanen, fotbollsplanen, gatorna, och husen täcks med vatten och bildar en mörk hinna.
Solen verkar slockna bakom molnen som ligger över staden.
Lamporna glittrar och jag känner hur jag blir helt stirrig.
Så mycket frågor kommer upp men jag kan inte besvara dom.
Jag vänder på huvudet, kollar mig själv i spegeln, vad ser jag?
Jag ser en flicka med brunt hår och ganska klara gröna ögon.
Ögonen visar glädje, men även vilsenhet.
Tittar på min kropp och säger till mig själv: ''Det är inget fel på dig, du är fin. Det är inte pga dig alla försvinner, det är för att dom är osäkra. Du är en stark tjej, en duktig dansare en bra vän.''
Jag låter blicken falla mot datorn igen, låter ögonen slå ihop och musiken klingar i mina öron.
Drömmer mig bort för ett tag, knyter handen och slappnar av.
Öppnar mina ögon och ler, kanske en dag så finns inte alla funderingar mer.
/A.Johansson
22 April 2010
Var en snöstorm som inte går att beskriva.
Nu klockan 16.00 regnar det och det finns inte någon snö kvar där det lade sig.
Hur mår Alexandra idag?
Jo hon mår sådär, allting börjar lösa sig och de men har åkt på jordens förkylning och halsont, känns som blåsor i hela munnen, upp i örat har jag ont och febrig.
Benen är helt svaga och huvudet orkar inte hålla sig uppe.
Jag ska fixa allt, jag vill ha tillbaka den vän jag förlorade.
Jag ska må bra och le varje dag.
Jag ska inte tänka på det förflutna, jag ska blicka framåt.
Jag ska leva medans jag kan och inte stanna tiden.
Jag ska inte låta andra trycka ned mig, jag ska stå stadigt på benen.
Jag ska fortsätta gå, även om det är tungt.
Jag ska kämpa till slutet, det är då de förstår att jag inte är den som ger mig av.
Lyssnar på ''fix you'' med Coldplay.
Känner en speciell känsla, jag blir glad. Så många underbara minnen.
Jag orkar inte sitta och tänka på någonting som jag borde gå vidare med.
Men jag saknar en person så mycket, han jag en gång hade samma liv med.
Jag skulle behöva säga: Jag behöver inte honom, jag klarar mig jätte bra själv.
Men skulle jag göra det skulle jag ljuga.
För det är skit tungt utan honom.
Han kanske vet vem han är, men jag kan inte bara stänga inne allt.
Vill ha det tillbaka som vi en gång hade.
Men det går inte, för han vill inte.
Skulle göra allt för att kunna flytta nu, dit jag vill. Börja om på nytt, ge allt en ny start.
Men att flytta är ett stort steg, speciellt om man flyttar själv.
Jag orkar egentligen inte flytta mer.
Det är det enda vi gör känns det som.
Bor max 1-1,5 år på ett ställe sen flyttar vi. Är jobbigt.
Vill inte flytta mer, inte nu när jag har börjat vänja mig.
Mamma och syster pratar om att flytta till stan igen, men jag orkar inte det.
Vill bara få känna mig hemma, få känna ett lugn. Slippa oroa mig om när vi ska flytta igen.
Spelar ingen roll om vi flyttar runt i samhället, vill fortfarande ha ett hem att kalla hemma.
Men att kalla sig hemma i en lägenhet är svårt, för det känns inte rätt.
Saknar huset, saknar arkösund. Saknar att sola på gräsmattan med alla körsbär, äpplen, vinbär runt omkring.
Saknar dom där grillstunderna, saknar havet, saknar stunderna, saknar alla minnen.
Jag var en gång ett med havet, ett med bergen, ett med naturen.
Jag älskade mina joggingturer, mina promenader så långt man kunde gå.
Jag kände att jag var hemma, men.. Jag kan inte påstå att jag är det nu.
Vet knappt var jag är, så förvirrad.
Önskar att jag bara räckte till.
Vill kunna göra nått för andra, vill kunna vara den som alltid finns där.
Finns alltid där, men jag räcker inte till.
Borde kanske inte bry mig om alla, men det är inte så lätt när jag bryr mig.
Är inte den som bara kan skita i någon, såvida jag inte vet att personen är så otroligt falsk och aldrig skulle finnas för mig.
Men ibland är jag för blåögd för att kunna se sådant.
Frågan är: hur kan jag vara blåögd när jag är grön?
jo det är ett talesätt för er som inte vet.
Jag avrundar här med att säga:
''I'm going back to the start''
14/4-10
Kanske är det en meningslös blogg för er, men för mig betyder den mycket.
Det är MINA tankar, MINA känslor. Har inte sagt åt er att läsa min blogg, så ni som kommer med spydiga kommentarer kan bara sluta, för det här är mina tankar, mina känslor, en del av mig som får mig att gå framåt.
Hade en underbar kväll med Erina igår. Blev en glass i kvällssolen och mycket skratt.
Dock kan jag inte må bra av olika skäl som rör sig om en viss vän.
Mår inte denne bra kan inte jag må bra och verkligen inte! efter dagens händelse.
Ingen ska behöva få gå igenom det där. Men jag finns där för henne så gott det går.
Dag som natt, sekunder som år. <3
Jag låtats må bra när jag skriver med dig och jag åtsas inte heller bry mig om vad som hänt.
Men enda sen den dagen då allt tog en vändning och du inte ville mer så har jag tänkt på dig.
Ibland bara lite, men ibland mycket.
Saknar våra stunder.
I början var jag mest besviken, men grät.
Sen övergick det till skämt från min sida och jag försökte hitta på så många positiva saker som möjligt, sen gick det över till ångest och nu till saknad.
Du behövde inte gå din väg.
Tanken av att du kanske hittar en annan gör mig ledsen, men ändå glad.
Kan du gå vidare kan jag, men går du vidare vet jag att jag är borta ur leken.
Kanske är jag redan det?, jag vet inte.
Men vissa dagar saknar jag dig så otroligt mycket bara.
Men jag vill inget annat än att du ska vara glad och må bra.
Så jag fortsätter le, vill inte förlora dig helt. Det skulle vara en mardröm.
Kanske kan jag gå vidare någon gång. Ibland känns det som att jag skulle kunna gå vidare, men det finns alltid någonting som sätter stopp.
Jag är en liten flicka i en stor värld helt enkelt och kärleken för vänner, familj, släkt och kanske en kille är ett mysterium.
Så vad ska jag ta mig till?
Måste få det ur mig på något sätt.
Vist, jag oroar mig inte lika mycket, men...
Jag vet inte.
Kan bara inte fortsätta så här.
Måste släppa allt.
Över till något annat.
Jag känner mig så otroligt ensam även om jag har mina vänner.
Kanske för att jag inte vet vad jag vill, kanske för att när jag vill göra något så får jag alltid ett nej?
Hade inte förväntat mig så mycket egentligen, men vill bara känna mig som en i en grupp, inte som den enda i världen.
Ingen förstår heller, inte som jag vill.
Hade en (åter igen) som förstod percis allt, hade samma drömmar som jag, men... Nej.
Den personen försvann av personliga själ och jag är faktiskt förstående, så jag lägger ingen skuld på denna personen.
Vist, jag tjöt som ett arsle när jag fick reda på varför, men vad ska man göra?
Så länge denna lever och försöker att må bra. Då mår Alexandra bra :)
Vill peppa denna personen så mycket, men det går ju inte. Och vet inte om denna läser min blogg heller, så jag vet inte hur jag ska kunna peppa.
Säger bara: Var stark, var den du är. En underbar person som bryr sig, en underbar person med härlig energi, en person med ett hjärta av guld.
Stöter du på problem så se inte allt negativt, ta en dag i taget och försök att ställa dig upp sakta men säkert. Du fixar allt, det vet jag. Vad som än händer kommer du fixa det.
Du var och om vi skulle återfå kontakt skulle du vara den jag litar mig mest på.
Mig kommer du aldrig förlora, du betyder så otroligt mycket för mig.
Jag vet att jag var en liten del i alla fall av ditt liv och det är jag grymt glad över.
Saknar bara att få skicka dom där sms.en till dig. När LHC satte mål, när jag bara hade mina stunder och skickade texter.
Alltså det går inte att beskriva hur skönt de va.
Men glöm ALDRIG (Som jag sa förut), att du kan lösa allt!
Och då menar jag ALLT! Du är en sådan stark person, så jag tvekar inte en sekund.
Låt ingen trycka ned dig, låt ingen stå i din väg.
Nå dom målen du vill, lev det livet du vill och se till att lyckas.
Fast vet ju redan att du kommer lyckas med allt du vill :)
Oroa dig inte för nått, för du fixar allt!
STOR KRAM från mig :)
Ja det var dagens stora meningslösa bloggtext.
Kiss and hug från Alexandra!
11 April 2010
Vaknade i morse med solen skinandes genom fönstret.
Värmen gassade mig i ansiktet och jag vaknade med ett leende på läpparna.
Tittade ut genom mitt fönster, ingen mer snö.
Tog en frukost som bestod av lite gröt och en mjuk fullkornsmacka.
Hur underbar är inte våren?
Fåglarna som kvittrar på balkongen, solen som lyser så högt på himlen, tunna skor och inga direkta tjocka kläder.
Jag tog en promenad med min mamma, mötte upp mormor och satte oss i solen mot husväggen längst med lägenheterna. varmare har det inte varit.
Satt där i min gula t-shirt och svarta jeans med mina vita FredPerry skor.
Underbart!
Jag återhämtar mig sakta men säker och i morgon inleds fotbollsprämiären för SuperEttan.
Ska gå med Anton, Linus, Sara och hennes kompis till Cuebar och träffa alla IFK:are innan matchen.
Blir en march upp till parken tillsammans med sång, ramsor och bengaliska eldar.
Vad vore livet utan fotboll?
Håller tummarna för att få bli ännu lyckligare och få min operationstid :)
Fett nervös och egentligen skulle jag inte vilja ha någon tid allas, men någon ordning måste det bli.
Någon som varit med om en operation tidigare som kan följa med som moraliskt stöd och spela kort med mig när jag vaknat? :)
Snygg jag kommer vara.
Osminkad med risigt hår, stinka äcklig tvål sprit och ha snygga kläder.
UNDERBART!
Aja, ni som läser detta.
Blicka framåt, inte bakåt.
Tänk på det som är, stöter ni på problem så lös en sak i taget.
Ni är älskade, inte bortglömda, inte hatade.
Vissa dagar kan kännas som skit, men den dagen solen lyser på er så har ni snart glömt allt.
Ni kan inte lösa allt på en gång, ta dom små problemen först och lös sedan dom stora.
Annars kommer dom små ha blivit stora och då är det fler stora problem som blir tyngre och svårare att lösa.
Men! ingenting är omöjligt.
Ni är starka personer även om ni inte tror det.
Kämpa, visa vem du är.
Ni är älskade.
Till dom jag känner:
Ni är älskade, speciellt av mig även ni som var tvungna att ta vissa beslut och gå ifrån.
Ni är speciella och jag älskar er.
<3
/A.Johansson
10 April 2010
Sitter här ensam i mitt rum och tänker.
Tänker på så mycket men jag vet inte vad.
Ville göra nått idag men alltid går det fel, får panik när jag inte gör någonting.
Dagarna blir nog bara värre och även mitt knä.
Kan inte träna längre, kan knappt gå, vågar inte röra mig på nätterna om benet är böjt.
Tänkte kolla film ikväll, men så tråkigt att titta ensam.
Men vad ska jag göra då?
Funderar på att ta en promenad i regnet, strunta i om jag blir kall och blöt.
Bara gå och gå, aldrig stanna. Bara gå.
Vill inte vara ensam längre, vill bara göra nått.
Vågar inte lita på folk heller fast jag borde.
Vågar inte tro på mer än vänskap. Blivit så försiktig med allt.
Varför ska jag bara se allt som ett problem hela tiden, kan jag inte göra som förut, se allt positivt?
Jag vet inte. Drömde nått helt sjukt i natt med.
Drömde att Robert fått ett förhållande men han ville inte svara på min kommentar då jag skrev: ?:)
Sen helt plötsligt var jag i Göteborg bland några hus. Påminnde om Ektorp.
Såg dom två och gick lite närmre, hörde henne fråga om mig och han sa: Bry dig inte /oroa dig inte om henne, jag hatar henne. :)
Sen så såg han mig, men han trodde ju inte de va sant och jag försvann fort, jag sprang mellan hus och slingriga vägar.
Såg att han var glad, men han kunde väl inte tro det eftersom jag bor i Norrköping.
Men det var en jävla skum dröm. :S Va fan?
Alltså usch, orkar inte fortsätta skriva mer om drömmen, men den va sjukt verklig och hade svinont o magen när jag vaknade.
Borde kanske gå vidare i mitt liv, men hur ska jag kunna det?
Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen på det viset som jag litat på någon förut?
Varje gång jag tror att det kan bli en fin vänskap eller mer, så händer det något som gör att personen slutar prata med mig. Även om jag inte vill ha nått nu men den andra personen kanske vill så är det mitt fel?
Jag är inte redo för nått nytt, verkligen inte nu. Jag vill bara få ha lite tid för mig själv.
Jag måste få vara jag, men jag vill inte vara jag ensam.
Vill bara ha en speciell vän som jag kan prata med, ha smådrömma med, som med J.
Varför kan det inte finnas en sådan på hemmaplan?
När jag tror att den vännen finns så försvinner den.
Vad ska jag göra?
Är det så konstigt att jag slutar lita på folk/killar?
Nej det är det inte, kliv in i mitt mönster så märker ni varför.
Så fort dom verkar finnas där försvinner dom.
Har underbara vänner, men för få som man verkligen kan lita på.
Vill bara veta varför det ska vara så..
I'm not the girl I used to be. Hate me or love me, but I'm not gonna change.
I still smile on the outside, but inside, I cry.
Whit friends I'm happy, whit lonleyness I'm sad.
You didn't had to go...
/A.Johansson 
8 April 2010
Inleder dagen blogg med att berätta att:
Jag dansade Break Dance idag med Sara Shubbar. Himla kul.
Dock så kändes det något enormt i knölen som sitter på mitten av benet, men jag får skylla mig själv.
Slutade ju tänka då :)
Hoppas på en operationstid snart för jag orkar inte med detta mer.
Men sen tänker jag: tänk om dom inte hittar nått, vad satan gör jag då?
Dom är nästan hundra på att det är brosk eller Miniskeln, men han sa att det även kunde vara så att i värsta fall hittar dom inget och då är det bara nöta sjukgymnast som gäller i ett par år. :/
Så hoppas (även om de låter fel) att dom hittar något dom kan åtgärda.
Idag var det sol och den värmde min kropp.
Kepsen på plats och stilen inne, detta betyder vår.
Alla så glada, alla så förväntansfulla.
Jag sitter här och drömmer mig bort till sommar.
Musik runt en natteld på en strand.
Underbara vänner och nya minnen som fodras.
Kanske kan detta komma att bli verklighet?
Jag har ingen aning, men det vore underbart.
Dock saknar jag något, något och någon som lyfter mig inombords den där lilla extra biten.
Mycket försvann igår, känner mig helt tom.
Men det var nog ödet, det som sker är väl meningen att det ska ske.
Men varför ger Gud mig en dom jag inte ens har förtjänat?
Jag har inte gjort någonting, så varför ska han fälla mig så fort jag ställer mig upp?
Kanske för att jag inte gör mina läxor ordentligt, kanske för att jag inte bryr mig om vad andra tycker?
Han vill inte att jag ska må bra.
När jag mår som bäst, vågar resa mig upp, så slår han mig i knävecken så att jag faller åter igen i marken med ansiktet uppskrapat.
Vad har jag någonsin gjort världen, varför ska jag förtjäna att må så här?
Gud, om du finns lyssna till min bön:
Kära Gud, jag ber dig.
Låt mig få stå upp med båda benen, låt mig få vara lycklig.
Ta inte dom som står mig närmast ifrån mig.
Vet du hur ont det gör? Att varje gång falla platt i marken efter att solen rest sig?
Jag vill bara att du ska höra min bön, se mina tårar, känna min smärta.
Jag vill att du ska hjälpa mig.
Låt änglarna skydda mig på jorden om det skulle behövas, men jag orkar inte läka mina sår själv.
Låt inte andra trycka ned mig som dom gör hela tiden, låt dom inte trampa på mig.
Få dom att förstå, hjälp mig att fortsätta gå framåt.
Jag orkar inte blicka bakåt och få panik, men det går inte att blicka framåt.
Hjälp mig att må bra. Det är det enda jag önskar. Ett normalt liv som en tonåring behöver.
Amen.
/A.Johansson
7 April 2010
Man finner lyckan, glömmer sorgen, bara ler.
Men en dag vaknar man upp, inser att detta inte finns mer.
Åter igen står jag där ensam, men en lapp i min hand.
Frågan är vad du tror om mig nu.
Jag är inte längre den starka personen jag försökte visa.
Jag är en skärrad flicka med tårar på kinden.
Allt du sagt, allt du ville säga, var det bara tomma ord?
Nej det var det inte, men någonting tar emot.
Vänskapen försvann.
Jag är den som aldrig ger mig, kommer alltid finnas till hands även om jag inte borde.
Men jag vägrar lämna en person pga detta.
Jag kommer hålla mig borta, men tyngden i min bröstkorg kommer finnas kvar.
Tåren som färdas nedför kinden kommer fortsätta sin resa.
Var så lycklig, kändes så säkert.. men allt är borta med vinden.
''Hear you me'' spelas i mina öron.
Ska jag någonsin hitta en person som dig?
Kommer aldrig att göra det, inte en sådan person som dig.
Fan va patetisk jag låter, sitter här och beklagar mig.
Men mitt papper är slut hemma och hittar ingen penna.
Kan inte skriva på väggarna, kan inte skriva i sanden.
Sitter bara och kollar ut genom fönstret, tänker på det som borde gjorts.
Stjärnorna gnistrar på himlen, men inte längre för oss.
Min tillit har försvunnit, finns så mycket jag vill fråga, men jag tror på att det jag sagt till dig stannar kvar hos dig.
Orkar inte med att ena dagen känna lycka, andra dagen vara orolig och in på dagen efter sitta och gråta över en kommentar.
Tog inte bort kommentaren, jag döljde den bara. Vill inte att alla ska se varför jag mår som jag mår.
Vill inte att alla ska anklaga dig.
I början när jag skrev detta så handlade inget om dig egentligen, men sen vid:
Jag är inte längre den starka personen jag försökte visa.
Så ändrades allt.
Ingen vet vem denna du är, så spelar ingen roll om det står här.
Bara du och jag som vet. Känner att jag är för feg för att skriva ett mail igen, rädd för att hon ska se, att hon ska bli arg.
Vill inte att du ska få problem, så ja.
Trodde allt var en dröm, men jag kollade datorn igen, insåg att det var sanning.
Vill inte att du ska känna dig dum eller nått sådant pga detta, vill att du ska fokusera på framtiden, försöka få det bra med er.
Jag är bara ledsen över att behöva förlora dig igen.
Alla planer vi skapade försvann.
Sanningen är den, att... Jag vill inte göra nått av de vi sa med någon annan.
För det var speciella planer som fungerade för dig och mig.
Nae helvete, nu ska jag sluta skriva.
Förlåt för att jag satte dig i denna sitsen.
Lycka till.
Finns alltid till hands även om jag inte borde.
Men så länge du inte tar bort min msn o mitt telefon nummer med så vet du var jag finns.
Men hoppas det inte går så långt att de två försvinner med.
Ska jag säga?
Låt solen lysa på er två och låt stjärnorna ge er en historia. <3
/A.Johansson
6 April 2010
Jag vet inte vad jag ska säga, skriva eller tänka.
Jag saknade allt det där, trodde det fanns, men det försvann.
Mina drömmar raseras gång på gång och jag vet inte längre vilken fot jag ska sätta ner i marken först när jag ska gå.
Alla stunderna försvann, den där stunden med lycka, den där stunden med ett leende på läpparna när jag somnade.
Jag vill bara veta vad som pågår. Kanske vill du glömma mig för alltid, eller kanske vill du bara minnas mig?
Jag vet inte, vet inte ens vad jag tänker. Så mycket falska personer finns det.
Finns en jag släppt in totalt i mitt liv på en kort stund, men jag vet inte.
Kändes bra, men just nu behöver jag bara försvinna bort från allt.
Jag är inte flickan med ett hjärta av stål, med en själ så stark att den aldrig kan brytas ned.
Känner bara att det är tungt i bröstet och jag vill bara sätta mig och gråta.
Borde kanske det, men jag vill inte. Jag ska inte få rasa muren jag bygger upp sakta men säkert.
Vill bara ligga där på stranden med någon och prata. Titta upp mot den mörka himlen med alla stjärnor som gnistrar och bara få vara jag för ett tag.
Den sanna jag kommer fram när lugnet lagt sig, när det inte finns så mycket att tänka på.
Jag bara saknar den där känslan.
Jag var ett misstag, jag orkar inte mera.
Vill bara bort.. Glömma allt, ta dom där natt promenaderna, ha dom där stunderna vid sjön.
Tiden bara flyger iväg och åter igen gör det ont.
Jag lever för mycket i ett sagoland.
Regnet faller åter igen på dom mest mystiska ställena.
Solen vägrar gå upp.
DU var min sol, men jag förlitade mig för mycket på att solen alltid skulle skina.
Jag bestämde mig för att ta kontakt med någon kompis, men det fanns ingen som lyssnade.
Jag skriver därför lite här, där jag vet att det nästan bara är jag som läser mina egna meningslösa texter. För då vet jag, att jag inte håller allt inne.
Lite lättare blir det, men jag vet inte.
Kanske bättre att hålla allt för sig själv.
För jag orkar inte mer....
27 Mars 2010
Åter igen sitter jag här för mig själv, tänker på saker som var, saker som är, saker som sker.
Minns alla bra stunder, men när jag tänker tillbaka så var det inte som jag tycker det borde vara.
Kanske var allting fel hela tiden, kanske gömde sig det onda bakom tiden som gick?
Det finns mycket saker som jag inte förstår, saker som jag inte vill försöka att förstå.
Saknar att sakna, saknar att längta, saknar att drömma, saknar att vänta.
Kanske finns det någon där ute som förstår, kanske finns det någon som kan läka dessa sår?
Såren som svider så där på natten, men som döljs på dagarna av skratten.
Efter allting jag kämpade för, så slog du genom min mur.
Försöker att bygga upp den igen, försöker att hitta den där hantverkaren som kan ge mig en hjälpande hand.
Kanske en god vän, kanske en familjemedlem, kanske en släkting eller kanske en bortgången.
Förstå att det är svårt för mig med, inte bara för dig.
Låt inte änglarna vänta på mig, få dom bort här ifrån.
Hjälp mig att se från den andra sidan.
Vill inte ha dom sömnlösa nätterna, dom obegripliga tankarna som jag måste skriva ner på papper.
Vill känna det jag en gång kände, vill veta vad som egentligen hände.
Vill veta så mycket om så lite, men så lite om så mycket.
Jag är alltid så lycklig, så stark, så stolt.
Min lycka kan ingen ta ifrån mig, inte heller min styrka.
Men min stolthet försvinner med tiden.
Jag undrar vad du tänker om mig just nu.
Att jag är en idiot som gick på allting, att jag borde förstått att jag inte betydde någonting?
Just one breath, just one hope.
Just one chance, just one option.
Just one heart, just one soul.
Just one life, a life with a lot of goals.
/A.Johansson
